En mycket trevlig söndag em med Nina och Dimma, det är alltid lika roligt att träffa dom, inte bara hur hundsynpunkt. Nina o jag hamnar av någon anledning alltid i lite djupare diskussion, denna gång efter täningen över en jättego fika på Espresso House i Lund.
Vi tränade på SBK Lund, första gången jag besökte den nya platsen, och det var inte utan att jag tänkte på det hektiska 1972 när SBK flyttade från Folkets park till Källby. Det kommer att bli jättebra för SBK på Gunnesbo. Men se upp med bemötande, när man kollar medlemskap ska man först presentera sig, sedan visa att man har rätt att fråga, och i förekommande fall försöka värva en medlem i stället för att stöta bort. För övrigt, tack för hjälpen med plåsterlappen!
Nina o Dimma har tränat tiidigare i TJ, men bor nu i Stockholm och har skaffat sig två 1apris i klass3, men är inte nöjd med hur Dimma samarbetar. Och det är ju så att om man med knapp nöd kravlar sig ur klass3 med en seg hund så har man knappast i elitklass att göra, då gäller det först att lösa dom grundläggande problemen.
Nina har sökt hjälp på många olika håll i många olika klubbar, men om jag tolkade henne rätt så är hon inte alltför imponerad över varken kompetens eller lust att hjälpa till, om jag lagt fel ord i din mun får du rätta mej, Nina.
Min synpunkt på detta är att det finns ingen hjälp att få om man inte har en föfärlig tur o springer på rätt människa, det enda som är i längden hållbart och dessutom väldigt givande är att lära sig själv. Då tänker jag inte på instruktörsutbildningar och sånt, utan på att man verkligen sätter sig in i hur en hund funkar, o specifikt hur just min hund funkar.
Nina o jag har under hösten över nätet och telefon diskuterat dessa frågor, föranlett av att hon tappade modet efter en totalt misslyckad tävling. Det vi då har kommit fram till känner en del av er igen, och detta träningsmönster var vad vi jobbade med rent praktiskt på SBK Lund.
Sammanfattningen av vår träning för min del var att Dimma var ännu bättre än vad jag minns henne, hon har egenskaper som gör henne till den perfekta lydnadshunden. Hon är förig, grundlydig, och har en enormt fin social kamplust. Men hon är oxå klok, nästan som en storpudel, och har en integritet nästan som en storpudel. Detta betyder att hon inte går på vad som helst, det går inte att muta eller skrämma henne till att tycka nåt är kul, det får rakt motsatt effekt, hon tjurar.
Dessutom är det så att Nina o Dimma har en sällsynt stark kontakt, dom betyder allt för varandra, så egentligen ligger allt klart.
Att Dimma blir äldre gör bara dessa saker ännu knepigare, ju äldre en hund blir desto skickligare blir den på att manipulera sin förare, och ju klokare blir den. Ska man tävla lydnad med en hund över 8 år ska man vara djäkligt lydig själv, Fråga Agge!
I AttGöra skriver jag senare i dag ner lite om vad vi gjorde och vad Nina ska tänka på när hon röjer väg för ElitNina.